Så går det till vid begravningen

Här kan du som begravningsgäst få svar på några vanliga frågor. Hittar du inte det du söker är du varmt välkommen att kontakta oss.

Var sitter man?

Förr var reglerna eller kutymen kring en begravning striktare. Då skulle den närmaste familjen sitta till höger och vänner eller andra släktingar till vänster. Idag är det friare och ofta sitter man samtliga gäster bara på ena sidan i kyrkan om man är ett mindre sällskap. Vanligast är dock fortfarande att de allra närmaste sitter till höger, men det kan skilja sig åt beroende på hur kyrkan eller kapellet är byggda. Fråga representanten från begravningsbyrån, prästen eller officianten om du är osäker.

Klädkod

Klädkoden vid en begravning har länge varit svart eller mörk. De närmaste herrarna, ner till syskonbarn i släktkedjan, får ha vit slips, medan svart fungerar till alla. Idag är det dock vanligt att man skriver ljus eller valfri klädsel i annonsen. Då bör detta respekteras. Skriver man ljus menas lättsammare klädsel, något man annars kunnat bära vid exempelvis ett dop, eller helt enkelt något man känner sig bekväm i. Här är det okej med mönster, som exempelvis en blommig klänning, en man bör undvika mörka färger helt. Står det valfri klädsel gäller, även här, festfin klädsel, men utan några speciella riktmärken. Helt, rent och lugna färger är en bra utgångspunkt.
Barn och ungdomar behöver aldrig ha sorgekläder utan kan ha vadhelst de känner sig fina i.

Handblomma

Man brukar ha en handblomma eller handbukett att lägga vid kistan eller urnan vid avskedstagandet. Detta sker i begravningslokalen eller vid graven. Allra vanligast är att ha en röd ros, men det går precis lika bra att en kvist från äppleträdet, en bukett vilda ängsblommor eller varför inte en fin sten? Det viktiga är gesten. Låt det gärna bli personligt. Barn kan t. ex. rita en teckning och knyta ett fint band runt. Man kan även skippa blomman helt och låta samtliga gäster istället få tända varsitt ljus, eller låta gästerna skriva en hälsning direkt på kistan. Inga önskemål eller tankar är konstiga. Det är du som anhörig som avgör vad som känns rätt.